Ironman gjorde mig till en bättre människa

Ulrika Jansson Båving gjorde sin första vm-final, och tävlade i F50-54, när Ironman World Championships avgjordes 14 oktober i Kona, Hawaii. Här delar hon med sig av sin berättelse, som innehåller både gråt, utmaningar och en känsla av att ha blivit en bättre människa.

PRE-RACE

Det är långt före gryningen och det sedvanliga illamåendet orsakat av nervositet och alltför lite sömn infinner sig traditionsenligt. Jag och min man Fredrik ska båda tävla i dag. När vi stiger i sandalerna för att ge oss i väg börjar tårarna trilla utför mina kinder. Det här är stort, galet stort. Men det är inte glädjetårar som rinner, det är tårar av anspänning, oro och till och med fruktan. Varför då? Det här har jag ju gjort tio gånger tidigare. Men ändå. Fredrik tar ett foto av oss båda. ”Le!” säger han. Du måste ju se glad ut. Och så tar han det löjligaste kortet någonsin, ett kort vi kommer att skratta oss harmynta åt så länge vi lever. Skämmigt värre, men det bjuder jag på!

Morgonen är kolsvart när vi får våra nummertatueringar och tassar vidare genom mörkret. Den ljumma brisen retar tävlingsnerverna på utsidan av kroppen. Gångvägen kantas av eldsfackor på ena sidan och av volontärer med upplysta IronMan-skyltar på den andra. Genom gryningen hetsar ljudet av ett intensivt trummande från startområdet. Det hela påminner om en golgatavandring inför en sista gladiatorstrid. Kanske inte så långt ifrån sanningen heller.

På kajen är det trångt. Cyklarna står riktigt tätt. Jag hittar en lånepump, men skalan är inte den jag är van vid. Ska jag pumpa till det där strecket på displayen eller vad? Jag pumpar till strecket och hoppas på det bästa. ”Pang!” Smällen ekar över kajen och genom folkmassan går en suck av medkänsla för den stackare som måste börja morgonen med att fixa en punktering. Jag är lättad att det inte är jag. Nu hittar jag plötsligt en annan pump, en med ”normal” skala. Jag pumpar i 7 bar. ”Pang!” Och där gick kanonskottet för herrproffsen.

SIM

Slutligen är det så damernas tur att skickas i väg. Jag placerar mig längst bak och håller mig i den glesa svansen i startfältet där vi trampar vatten i väntan på kanonskottet. Simningen är min sämsta gren och jag är rädd att bli översimmad. ”Pee now!” tjoar en kvinna intill mig. ”Already did!” svarar jag, och båda skrattar. ”Pang!” Där gick starten.

Gårdagens blåst har mojnat och förhållandena är utmärkta. Fast jag ser hajar överallt, skuggor som smyger runt och vill äta upp mig. Och fiskar. Vilken fantastisk safariutflykt och vilket klart vatten! På tillbakavägen börjar det plötsligt dyka upp simmare med blå badmössor. Jag tror knappt mina ögon. Trots att jag tycker att jag ligger sist så simmar jag ändå i kapp och förbi ett femtontal herrar som startat en kvart före oss.

T1

Så kommer stranden tillbaka inom synhåll. Jag tar mig upp för trapporna och kikar på klockan. En och en halv timme. Inte imponerande, men sånt är livet. Jag har inte bråttom i duscharna. Jag ska njuta, har jag ju bestämt. I omklädningstältet undrar en funktionär om hon ska hjälpa mig av med swimskinnet. Visst ja! Det hade just sett snyggt ut om jag trampat i väg på cykeln iförd baddräkt!

CYKEL

Jag trampar ut från växlingsområdet med ett brett leende på läpparna. ”Living my dream”, hade jag sagt till en av funktionärerna vid registreringen. Det är få förunnat att få göra detta. Men jag får, och det är med obeskrivlig tacksamhet och glädje jag ger mig av på den långa cyklingen upp till Hawi.

Magen känns lite guppig redan från början, och värre ska det bli. Förutom vatten har jag en flaska Gatorade med mig. Jag försöker dricka, men får kväljningar. Efter en liten runda genom stan kommer jag upp på Queen K och sätter av över lavafälten mot Hawi. Jag känner mig lite vimmelkantig, försöker återigen dricka nåt, äta nåt, men det är svårt. Inte bra. Jag måste ju få i mig energi!

Så småningom möter jag eliten som är på väg tillbaka mot Kona. Jag försöker se vem som leder och vilka som ligger i täten i övrigt, men känner inte igen dem.

Vindarna har hittills varit mycket milda, men solen steker glödhet från ovan. Värmen absorberas av den svarta lavan och asfalten och reflekteras underifrån. Som i en bakugn med både undervärme, övervärme och fläkt.

Jag närmar mig Hawi och försöker hålla utkik efter Fredrik. Möter honom till slut och ropar: ”Hej, älskling!” Han varken ser eller hör. Har en flaska mellan tänderna och fipplar med nåt på styret.

Under de sista milen och klättringen mot Hawi tilltar motvinden drastiskt. Nu går det riktigt långsamt. Framme i Hawi står en polis och dirigerar trafiken. Där är några koner också. ”Är det här vändpunkten?” ropar jag förvirrat åt poliskvinnan. Hon vinkar och pekar åt mig att fortsätta. Jaha, orutin.

Efter vändningen går det utför i stället. Nu är kastvindarna riktigt otäcka. Det rycker och sliter i styret och jag måste sitta upp för att inte gira av vägen. Jag passerar en kvinna som sitter vid vägkanten med krossad underkäke. Blodet forsar över bröstet. Ambulansen är där. Det där vill jag inte vara med om!

Jag hoppas få medvind hela vägen tillbaka, men de sista sex milen in mot Kona möter mig i stället en rejäl motvind. Jag är fortfarande vimmelkantig och i flaskhållaren sitter samma Gatoradeflaska som jag hade med mig från cykelstarten. Jag har inte ens fått i mig hälften under 18 mils cykling. Min värsta mardröm på Kona vore ett DNF i protokollet, och jag vet att jag behöver få i mig energi. Sex och en halv timme har cyklingen tagit.

T2

Så kommer äntligen växlingen. Ingen punktering och ingen krasch. Jippi! Men när jag kliver av bär benen knappt. Att de var i så dåligt skick var otippat. Jag har ju inte ens stått på särskilt hårt. Jag trippar in med cykelskorna fortfarande på fötterna. Jag äger inga triaskor och har aldrig lärt mig att öppna och stänga mina cykelskor i farten.

LÖPNING

Löpningen börjar trögt. Benen är svaga och motsträviga. ”Det blir nog bättre snart”, tänker jag och manar på dem. Tillåter mig ändå att gå genom varje vätskestation. Efter den första halvan genom stan väntar uppförsbacken på Palani Road innan vi återigen ska ut på Queen K, den här gången till fots.

Vid det här laget har jag mött många svenskar som hejat på mig. Otroligt att de känner igen mig. Jag känner inte igen nån. Jag möter Fredrik en sista gång på Queen K. ”Hur går det?” ropar han. Jag ruskar på huvudet. ”Jag har också fått gå jättemycket”, säger han.

Jag går mycket och länge. Det här är mer brutalt än jag kunnat föreställa mig. Solen går ner i havet och plötsligt är det kolsvart ute på Queen K. Jag har med mig en ficklampa som vi fick i tävlingskittet. På väg tillbaka mot det upplysta samhället ger jag den till någon som i denna stund är på väg ut i den oändliga svarta natten och saknar lampa. Jag behöver inte min mer, för nu har jag vittring. På målet.

Till slut så kommer den då – den mytomspunna röda mattan i Kailua-Kona. Jag flyger fram, vinkar, ler – och så är jag framme! Det är Paul Kaye som ropar mitt namn. Paul som varit ciceron på samtliga IronMan-tävlingar jag gjort. Strålkastarna förblindar, men jag sträcker händerna i luften. Drömmen blev sann!

”Kommer du hit nästa år igen?” undrar funktionären som strax därpå ledsagar mig från målområdet. ”Fråga mig i morgon i stället” säger jag. ”Eller nästa vecka.”

HAWAII

Över tretton timmar tog det för mig att genomföra IronMan Hawaii. Inget att skriva hem om direkt, men tävlade med ett leende på läpparna, det gjorde jag. Eller, tja, kanske inte så mycket under löpningen, men inombords, där log jag. Tror jag. Jag vill i alla fall komma ihåg det så. 

Just här och nu känns det hela övermäktigt. Träningsinsatsen som lett fram till detta. Kostnaden i tid och pengar och bortavaro från barnen. Det är inget att ta lätt på. Men så tar man sig sällan till Kona med en klackspark heller.

Hawaii är toppen av världens högsta berg från havsbottnen räknat, sägs det. Det är en mycket andlig plats. Nu när jag genomfört tävlingen har insikten drabbat mig med monumental kraft. Det här är landet som den polynesiska urbefolkningen håller som heligt. Att man ska respektera landet, Āina, framgår tydligt, till och med i tävlingsreglerna som vi förbinder oss att följa. Det här är platsen där Moder Jord exponerar sig i hela sin glans, det är här hon ger oss tävlande den största av utmaningar. Inte för att kuva och knäcka oss, utan för att göra oss till de allra bästa människor vi kan vara. Hon bjuder oss ett motstånd som inte liknar något annat, men som lyfter oss alla till en högre och bättre version av oss själva.

Jag lämnar Hawaii med en känsla av uppfyllelse. Inte bara i idrottslig mening, utan lika mycket, eller kanske mer i andlig mening. Uppfylld av den ursprungliga själ och kärna som bara den här platsen i det här sammanhanget kan skänka. Och i vetskap om att jag har blivit en bättre version av mig själv. Och jag känner Hawaii kalla på mig igen, genom polynesiernas trumpetande i jättesnäckorna, genom de uråldriga lavaformationernas solglödgade hetta, genom de svepande passadvindarnas sus och vågornas vaggande famn. Hon gör oss till bättre människor. Mahalo.




Pål Török
Pål Török

Författare



Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.